clorines

Nä den 25e kommer finner man meningen med att jobba trots att man får studiestöd... Min käre vän J bloggar om att studenter ska sluta gnälla om att vi har det så dåligt därför att man kan klara sig bra på de 7800 man får varje månad. Men jag tror att jag skulle ha svårt att göra det. Men det beror nog på att jag är väldigt oekonomisk o bäst på att handla dyr mat. Men jag väljer att äta gott istället för att inte äta alls, för det e vad som skulle hända om jag bara fick köpa "billig" mat. =) Men ett bra exempel på att man klarar sig bra som student är min systerdotter som under ett o halvt år studerat i Linköping och under denna tiden lyckats spara ca 7000 utan att egentligen anstränga sig. Men då kan man ju iofs lägga till att hennes föräldrar betalar hennes mobilräkning och låter henne använda deras ica-kort då och då.. (så där e väl ungefär 2000-3000 totalt för mig)
Men men idag är det en bra dag för idag kom augustis lön plus csn. Så det är med lite lättare steg jag strax ska åka o jobba.

Annars e det väl som vanligt. Funderar mycke, har svårt att gå o lägga mig och gråter till alla möjliga program som Top Model, Idol, Sveriges fulaste hus osv... Lite lätt labil sådär.
Kollade på filmen Click! igår som gick på 6an. Därför blir dagens låt:

I'm such a fool for you

Tråkigt att jag bara lyckas skriva här när det är dåligt. Då kan man ju lät få känslan av att mitt liv suger. O det gör det inte, inte hela tiden iaf. Men just nu är det så där jättemycke tankar och känslor så jag behöver få ut dom nånstans. Jag o Joel är tillbaka på samma ställe som vi va för några månader sen, förutom att jag nu skulle vilja säga att det är så gott som kört. Han tycker om mig och jag tycker om honom o det är därför detta blir så jobbigt. Han ser inte mig i sin framtid utan där är det bara han o barnen, ingen annan. Jag vill ha en framtid o vet därför inte om jag kan fortsätta såhär. Men jag är inte mogen att ta beslutet att göra slut, just nu känns det som om jag skulle ångra det för all framtid. Jag hoppas på att han slutar upp med att vara så feg o inser att det ska vara han o jag. Men när an ser till alla fakta så börjar oxå jag tvivla... Vi har träffats i snart ett år, borde han inte veta då? Vi har hållt på så här fram o tillbaka nu i snart 5 månader, känns ganska kört va? Även jag har tvekat många ggr pga alla omständigheter men hela tiden kommit fram till att eftersom vi tycker om varandra så löser det sig, men räcker vekligen det? Jag skulle kunna gå vidare o hitta ngn som är i samma fas i livet och som vill sånt som jag vill, men jag kan inte se mig själv utan Joel. Bara tanken på ett liv utan honom skrämmer mig mer än känslan jag har nu, att jag känner mig som ett tidsfördriv o ett nöje. Jag vet att det inte är så, men känslan finns. Men det första är antagligen en mer kortlivad känsla, en dag kan jag gå vidare. Så är det värt att stanna? Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Just nu går vi bara runt i cirklar, o denna vecka har han sina barn så jag är ensam med att försöka reda ut allt. En dag har gått och jag känner redan panikkänslorna komma krypande. Jag är inte bara rädd för en tillvaro utan Joel utan oxå för att jag ska falla tillbaka där jag var innan han kom in i mitt liv och gav det mening.....


 

Vem kan förklara och uttrycka mina känslor bättre än världens bästa Lasse?!